om morgondagens miljöpolitik

Skiften är en intressant blogg som varje vecka tar upp nya aktuella frågor för debatt. Veckans tema, Grönt var det nya svarta, men sen då?, med frågan hur klimapolitiken kommer att utvecklas till år 2030 och vilken roll forskningen kommer att spela i framtiden, tilltalar förstås min förkärlek för gröna frågor.

Den miljöpolitiska agendan har ändrats över tiden. För drygt tio år sedan infördes miljöbalken för att genom lagar och styrmedel öka möjligheter och intresse för hållbarhetsarbete inom näringslivet. Då var det i första hand resursanvändning och kemikaliehantering det fokuserades på och klimatfrågan, som idag är den ofrånkomligt största miljöpolitiska frågan, nämns inte ens i propositionens inledning. Samtidigt har man kunnat se en förändring i mediernas hantering av särskilt klimatfrågan. Från att ha varit åtskiljda från andra reportage och i mångt och mycket hänvisade till Karin Bojs vetenskapssidor i DN har de allt mer integrerats i den vanliga rapporteringen.

Morgondagens miljöpolitik kommer i allt mindre utsträckning att vara just mijlöpolitik. På ett bra sätt. Min predikation, och därtill min förhoppning, är att miljöfrågor allt mer kommer att integreras i den vanliga politiken. Jag skulle vilja nämna ekonomi som jämförelse. Ekonomiska frågor är grundläggande för all annan politik. År 2030 kommer även miljöfrågor spela en så pass stor roll att de är en förutsättning för alla beslut som tas. Förhoppningsvis har vi tills dess även utvecklat någon typ av grön ekonomi som gör det möjligt att länka ihop ekonomiskt gynnsamma utmaningar med miljömässiga sådana.

Gällande forskningens betydelse för den framtida miljöpolitiken; i dagsläget krävs det mycket forskning och bra kommunikation från vetenskapens sida om vår miljö- och klimatpåverkan för att vi ska ha en gedigen vetenskaplig grund att stå på. Det vi vill ha är inte politiska miljöideologier utan kunskap och fakta som kan utgöra basen för långsiktiga beslut. Precis som inom ekonomi kommer det även i framtiden att presenteras rapporter med nya rön inom området, dessa kommer såklart att tas hänsyn till, men förhoppningsvis kommer vi om 20 år ha så pass bra koll på läget att miljörapporterna har förlorat lite av sin senationalism. De kommer att presentera ny fakta och nya mätningar, men de kommer inte att leda till några världsbildsomkullkastande nya rön.

Idag finns det flera tydliga exempel på att miljöfrågorna blivit mer av en tvärvetenskap. Bland annat kan nämnas ekonomen Klas Eklund som nyligen givit ut boken Vårt klimat som behandlar de ekonomiska modeller och möjligheter som avgör klimatfrågans framtid. Flera tecken tyder på att banden mellan ekonomi och ekologi blir allt starkare och att en grön BNP kanske kan bli en möjlighet i framtiden. Det är en förutsättning för den miljöinriktade politikens framgång att den inte ska behöva slåss mot andra samhällsviktiga åtaganden utan istället vara sträng sammankopplad med dessa.

en djupare analys av "ny klimatvetenskap"

Stal lite tid i förmiddags för att gå igenom webbsändningen från fredagens presentation av Ny klimatvetenskap 2006 - 2009. Det var väl värt tiden, roligt att höra vad de kommit fram till och intressant med granskningen och debatten efter. Några saker tyckte jag var extra intressant.

För det första visar rapporten på ett allt starkare stöd för att uppvärmningen och avsmältningen av Arktis är kopplad till den globala uppvärmningen, och tydliga indikationer på att uppvärmningen av västra Antarktis också hänger ihop med denna. Det är visserligen sant att på vissa delar av Antarktis så har temperaturen faktiskt sjunkit, men detta motsäger inte vare sig det som presenteras i rapporten eller det som presenterades i IPCC:s senaste rapport från 2007, oavsett vad flera tycks tro.

För det andra, ett vanligt argument mot koldioxidens miljöpåverkan är att det är naturliga variationer i solinstrålningen som lett till en höjning av medeltemperaturen. Detta tillbakavisades av panelen. Ifall det vore så att solinstrålningen låg bakom så skulle vi inte samtidigt se en avkylning av stratosfären, vilket vi gör idag.

Dessutom fördes en minidebatt om hur klimatpolitiken globalt påverkas av den ekonomiska krisen. Trots Rolf Annerbergs dystra uttalande om att USA inte kommer ha tid att ta itu med klimatpolitiken innan Köpenhamnskonferensen i höst och därför inte är att räkna med i så stor utsträckning som man kanske hade hoppats, så vill jag tro att man faktiskt kan ta itu med flera problem samtidigt (som bland annat även Svante Axelsson påpekade).

Som påpekades vid seminariet behöver vi fortfarande mycket mer forskning kring frågorna för att veta vart det är lämpligast att sätta in åtgärder. Men som Maria Wetterstrand inflikade så bör vi inte vänta på mer underlag innan vi börjar göra något, det är redan nu ont om tid. Och dessutom uppvisar klimatförändringarna en fördröjd effekt, det som görs idag kommer ha konsekvenser för en lång tid framåt. Men tills vi är överens om vilak konsekvenser olika åtgärder medför borde fokus i första hand ligga på minskat oljeberoende och energieffektiviseringar.

ny klimatvetenskap

På uppdrag av regeringens klimatkommission har Erland Källén och Markku Rummukainen sammanställt en rapport om vad som hänt inom klimatforskningen sedan IPCC presenterade sin senaste rapport. Det är ingen munter läsning. Men den bekräftar min oro för att vi inte riktigt har koll på läget. Slutsatserna som presenteras är, mycket förenklat, att det ser ut att bli som klimatmodellerna förutspår fast lite värre och lite snabbare. Författarna har hittar tydligare stöd för att Arktis och Antarktis genomgår en uppvärmning och att denna högst sannolikt hänger ihop med den globala uppvärmningen. Avsmältningen, och därmed höjningen av havsnivån, verkar bli större än väntat. Och det verkar i dagsläget svårare att nå målet med högst 2 graders temperaturhöjning. Rapporten finns på regeringens hemsida: Ny klimatvetenskap 2006-2009

smältande isar förvärrar problemen

DN skriver idag om smältande isar. Det är absolut inte första gången isen uppges vara rekord-nånting, i år är tunnare än förut. Att det händer ofta gör det inte mindre skrämmande. När IPCC presenterade sin senaste rapport för två år sedan befarade man att isen skulle kunna vara borta i slutet av århundradet - nu tror man att den kan vara borta redan om 30 år, de mest pessimistiska beräkningarna ger oss elva år.

Åter igen en påminnelse om att det är rätt bråttom att få till en förändring. Varför? Vem behöver isen på Nordpolen? Isbjörnarna är ju såklart givna förlorare eftersom deras naturliga habitat verkligen smälter bort och de inte riktigt har tid att anpassa sig till de nya förutsättningarna, men annars påverkas inte världen direkt av de smältande isarna, snarare öppnar det upp för nya möjliga sjöfartsleder (och ironiskt nog nya oljefynd). Men däremot är smältande isar en av de faktorer som klimatforskare är så rädda för eftersom de påverkar klimatförändringarna. Om isarna försvinner förstärker och påskyndar de den globala uppvärmningen och vi tappar kontrollen över vad som händer. Utan isarna kan vi drömma om att begränsa uppvärmningen till 2 grader. Det är det som skrämmer mig.

om kriser som konvergerar

När Svante Axelsson talade på KTH för två veckor sedan nämnde han även finanskrisen. Från flera håll har jag hört folk uttrycka oro för att finanskrisen ska ta fokus från miljöfrågorna, att världen helt enkelt har andra saker att tänka på än koldioxidutsläpp och döende hav. Men Axelssons åsikt är att det till och med kan vara bra att det kommer flera kriser samtidigt. Nu när vi ändå befinner oss i en kris av sådana mått som inte setts sen 30-talet så står vi ändå inför en omställning av något slag. Det gäller bara att hålla huvudet kallt och låta kriserna styra varandra i rätt riktning. Jag tycker det låter som en bra idé. Den lösning vi eftersträvar för klimatet måste ju ändå vara ekonomiskt hållbar. Vi kan inte ha en miljölagstiftning som står och faller med goda tider.

Mikael Salo, chefredaktör för Miljöaktuellt, nämnde i sin ledare i förra numret likheten mellan de två kriserna: de bygger båda på att vi har levt "på lån", att vi har tagit ut mer än vad som faktiskt finns och att det är först i efterhand som man ser effekterna i form av banker som faller ihop och sinande resurser.

I DN idag fanns en intervju med Björn Stigson, chef för näringslivets internationella råd för hållbar utveckling. Han kommer fram till samma sak, fast sett ur ett annat perspektiv. I näringslivet, menar han, har kristiderna lett till ett ökat intresse för hållbarhetsfrågor eftersom dessa är så starkt kopplade till företagens vinst - de behöver hushålla bättre med resurserna och minska sina utsläpp för att vara lönsamma. I näringslivet, påpekar han också, finns inte den debatt om klimathotets vara eller icke vara som man ibland ser i medierna. Det ses som ett faktum. Och när krisen är över och företagen börjar investera igen så är det främst gröna jobb vi kommer att se mer av, menar han. Det låter lovande.

teknik & tillväxt på KTH

Idag hade KTH sin konferensdag Teknik & Tillväxt. Temat för dagen var "Grön teknik" med det mystiska tillägget "- hot eller möjlighet?". Men det var möjligheterna som stod i fokus idag. Under förmiddagen hanladade det om hur man bör gå till väga för att underlätta för småskaliga elproducenter att komma in på elmarknaden, och framgångsfaktorer för export av grön teknik. De gästande företagen fick tio minuter var att presentera sin idé och sin marknad. Förmiddagskonferensen sammanfattades i en debatt - fast så mycket till debatt blev det inte eftersom alla var överens om att implementeringen av småskalig elproduktion måste göras enklare och tiden disponerades åt att låta deltagarna propagera för varför just deras företagsidé var så fantastisk.

På eftermiddagen blev det mer intressant, då sammanfattades förmiddagen och politiken blandades in i frågan. Fortfarande var debatten rätt långt borta. Den som hade mest främmande tankar om morgondagen var - föga förvånande - Scania, som tyckte att det snackades för mycket om elbilar men att det realistiska är att inse att även förbränningsmotorn behöver utvecklas inför framtidens utmaningar. Och visst kan han ha en poäng i det, som fokus låg nu så var det nästan bara elbilar som diskuterades, medan den tunga transportindustrin en längre tid framöver verkar vara beroende av de mer traditionella bränslena. Andra viktiga saker som kom fram var att lagstiftningen måste ändras i god tid för att inte utgöra ett hinder för utveckling och implementering av ny teknik - och hur otroligt viktigt det är att bygga ut elnäten för att hantera den nya energiproduktionen! För att vind- och vågkraften ska kunna användas på rätt sätt, och inte vara beroende av en utbyggnad av stabilare energislag för reglering av krafttillförseln, krävs egentligen att elen samkörs över hela Europa. På så sätt kan vindkraftsproduktion i Spanien kompensera för tillfälligt stiltje i Sverige. Men en förutsättning är att elnäten binds samman, och utveckling av så kallade "smart grid" som direkt överför el från platsen där den produceras till där den ska användas. För mer information om detta, läs debattinlägget i senaste numret av Ny Teknik (som för övrigt innehåller många intressanta artiklar om grön teknik!)