blå himmel och vit snö

Under eftermiddagsfikat idag kom vi att prata om de internationella studenternas fascination för snön. I fredags, när solen sken och hela världen var helt fantastiskt vacker, hade det tycligen vimlat av utbytesstudenter som alla hade varsin kamera.

En av de kinesiska studenterna var särskilt imponerad av att snön var så vit. Visst hade han sett snö innan, men den var grå, i vissa fall svart. En annan tyckte det var märkligt att himlen var blå, han hade bara sett grå himmel tidigare.

Jag har ju själv aldrig varit i Kina - tyvärr, det är något jag har kvar - men en av de andra vid fikabordet har varit där flera gånger. Hon förklarade att det mesta är grått i de stora städerna - till och med träden är grå. Löven får aldrig den gröna färg de får här, sen om det beror på minskad ljusexponering eller bara vanligt damm kunde hon inte svara på.

Min poäng är att Sverige är kanske i alla lägen inte så miljövänliga som vi vill märka - särskilt märktes detta i COP15 - men vi ska iallafall skatta oss lyckliga över den fantastiska natur vi har - att även städerna är så vackra och rika på naturens färger! Hoppas det får förbli så länge framöver...

under pågående klimatföhandlingar

Just nu pågår förhandlingarna i Köpenhamn för fullt. Detta som man laddat inför hela hösten. Skulle gärna vara på plats för att hänga med till fullo i vad som händer.

Nåväl, nu är jag inte det. Men den bild jag fått här hemifrån stämmer ganska väl överens med det jag befarade - att diskussionerna om vem som ska göra vad leder till oro och missunnsamhet bland deltagarna, "varför ska vi minska om ni bara så minska så mycket?". Jag får lite känslan av att de sitter i en stor sandlåda och klagar över orättvisor, men självklart rör det sig här om större saker än spadens färg så detta är troligtvis en oundviklig situation. Men verkligheten, att alla länder måste minska så mcyket som det bara är dem möjligt, ligger långt borta.

vattenfalls miljöchef säger ifrån

I senaste numret av Miljöaktuellt finns en debattartikel skriven av Vattenfalls miljöchef. Äntligen någon från Vattenfall som bemöter kritiken och förklarar varför man satsar så mycket på kolkraft, istället för att sväva ut i förklaringar som mest verkar vara avsedda att föra tankarna till annat som många höga chefer tenderar att göra.

Det är ett problem att den allra största delen av världens energiproduktion baseras på fossila bränslen. Och i Sverige, som gynnas så av vattenkraften, har vi lätt att glömma bort det.

mer om isar

Isarna är ju verkligen en het fråga när det gäller klimatområdet, jag läste just det här på Miljöaktuellts hemsida: "Smältande is kan ändra jordens gravitation".

Samma forskare som presenterar detta har också kommit fram till att avsmältningarna inte går så fort som man tidigare har förutspått - vilket jag ställer mig lite tveksam till eftersom andra rapporter har visat att det snarare går fortare än man tidigare trott.

om bristande alternativanalyser och optimistiska framtidsscenarion

Förbifart Stockholm, ringleden runt Stockholm, verkar vid en första anblick vara lösningen på problem som trängsel och koldioxidutsläpp och uppges medföra både minskad segregation och ökad ekonomisk tillväxt. Förbifarten och dess föregångare har diskuterats fram och tillbaka i nästan 50 år och idag har den blivit lite av en prestigefråga för politikerna, som i visst avseende verkar ha tappat omdömet i frågan.

För argumenten för Förbifarten håller inte. Vid Miljöpartiets hearing i riksdagen den 13 maj var den inbjudna forskarpanelen rörande överens om att Förbifarten inte lever upp till vad den lovar. Inte minst försvårar den förutsättningarna för att nå utsläppsmålen, både på kort och på lång sikt.

För det första är det väl utrett att mer vägar undantagslöst leder till ökat bilanvändande. Detta klingar mycket illa tillsammans med de uppsatta klimatmålen om att utsläppen av koldioxid från transportsektorn ska minska. Enligt Vägverket kommer koldioxidutsläppen att öka med 140 000 ton. Förespråkarna hävdar att detta inte är något problem eftersom vägen byggs för framtidens bilar och att koldioxidutsläppen därmed bara ökar på kort sikt. Den optimism som dessa antaganden bygger på är ohållbart optimistiska, Vägverket räknar med att nybilsförsäljningen år 2020 till 45 % består av laddhybrider och att 20 % av trafiken vid den tiden drivs av förnybara bränslen. Även om dessa siffror vore realistiska skulle det ändå inte täcka upp för den ökade trafiken som vägen ger upphov till.

Förbifarten står dessutom för en samhällsplanering och -utveckling där allt större fokus läggs på biltransporter. Den bebyggelse som kan antas uppkomma längs vägen kommer till stor del att vara beroende av biltrafiken och vara mycket svår att försörja med kollektivtrafik. Vi bygger på så sätt in oss i ett ännu större bilberoende.

Det vanligaste argumentet för utbyggnaden av en ringled runt Stockholm är att trafiken ska ledas runt staden och lösa upp flaskhalsarna på Essingeleden. Men studier har visat att mer vägar inte ger minskad trängsel, den ökade framkomligheten gör att fler väljer att ta bilen och snabbt är även den nya leden lika igenkorkad som de tidigare vägarna. Så blev fallet med Södra länken, så kommer bli fallet med Förbifarten. Därför blir inte fördelen för bilister särskilt stor på lång sikt. Och inte heller fyller länken sitt syfte att leda runt trafiken runt staden, enligt Naturvårdsverket är det endast några få procent av bilarna på Essingeleden som har både start och mål utanför staden och de riktiga flaskhalsarna uppstår i in- och utfarterna till innerstaden.

Därmed faller även argumentet att Förbifarten skulle ha betydelse för hela regionens tillväxt, och staten har därför mycket litet incitament att sponsra byggandet, som planeringsgruppen kallt har räknat med. För vägen är dessutom dyr, och dyrare lär den bli. Från början var uppskattningen 7,2 miljarder. Nu har siffran stigit till 25 miljarder och vad den kommer att landa på i slutändan återstår att se.

Att Förbifarten fortfarande diskuteras är för mig ett mysterium, särskilt i dessa tider, när de klimatstörande effekterna av alla nya beslut som tas måste övervägas noggrant, och Förbifarten kommer onekligen att leda till stora ökningar av koldioxidutsläppen, både på kort och på lång sikt. Något egentligt alternativ har aldrig egentligen utretts utan förutsättningen för alla analyser har hela tiden inkluderat en ny vägkorridor runt staden. Med dagens akuta klimatläge måste vi omprioritera vägarnas betydelse och ge alternativen en ordentlig chans - de problem vi står inför kräver bra mycket radikalare åtgärder än en extra motorvägssatsning.

Kolla gärna också Naturvårdsverkets utlåtande

om hearingen om förbifarten

Oj, det var en bra hearing med många trafikforskare från både KTH och Chalmers. Alla var eniga om att utredningen av Förbifarten har ordentliga brister och att alternativen inte har fått en vettig chans.

Läs mer om vad hearingen väckte för tankar här.

om det heta trafikläget

Trafikfrågor verkar vara hetare än hetast i Stockholm just nu. Byggandet av Citybanan, detta kostsamma projekt som varit på tapeten en längre tid, har påbörjats och diskuteras livligt. I våras presenterades dessutom förslaget om att slå ihop Vägverket och Banverket till ett transportverk för att kunna ta ett helhetsgrepp om transportfrågorna.

Samtidigt diskuteras kollektivtrafikens framtid, SL har planer på att bygga ut tvärbanan - S går steget längre och föreslår en tunnelbaneringled runt hela stan. Diskussionerna om gräva ner eller inte gräva ner tunnelbanan vid Slussen är i alla fall äntligen till ända.

Nu är det dessutom åter fokus på Förbifarten, som har varit uppe från gång till annan ända sedan Dennispaketet under 90-talet, imorgon anordnar miljöpartiet en hearing i Riksdagshuset med stora namn som Jonas Åkerman och Anders Wijkman på deltagarlistan. Syftet är att diskutera Förbifartens inverkan på möjlgheterna att nå klimatmålen. Det blir riktigt spännande.

om morgondagens miljöpolitik

Skiften är en intressant blogg som varje vecka tar upp nya aktuella frågor för debatt. Veckans tema, Grönt var det nya svarta, men sen då?, med frågan hur klimapolitiken kommer att utvecklas till år 2030 och vilken roll forskningen kommer att spela i framtiden, tilltalar förstås min förkärlek för gröna frågor.

Den miljöpolitiska agendan har ändrats över tiden. För drygt tio år sedan infördes miljöbalken för att genom lagar och styrmedel öka möjligheter och intresse för hållbarhetsarbete inom näringslivet. Då var det i första hand resursanvändning och kemikaliehantering det fokuserades på och klimatfrågan, som idag är den ofrånkomligt största miljöpolitiska frågan, nämns inte ens i propositionens inledning. Samtidigt har man kunnat se en förändring i mediernas hantering av särskilt klimatfrågan. Från att ha varit åtskiljda från andra reportage och i mångt och mycket hänvisade till Karin Bojs vetenskapssidor i DN har de allt mer integrerats i den vanliga rapporteringen.

Morgondagens miljöpolitik kommer i allt mindre utsträckning att vara just mijlöpolitik. På ett bra sätt. Min predikation, och därtill min förhoppning, är att miljöfrågor allt mer kommer att integreras i den vanliga politiken. Jag skulle vilja nämna ekonomi som jämförelse. Ekonomiska frågor är grundläggande för all annan politik. År 2030 kommer även miljöfrågor spela en så pass stor roll att de är en förutsättning för alla beslut som tas. Förhoppningsvis har vi tills dess även utvecklat någon typ av grön ekonomi som gör det möjligt att länka ihop ekonomiskt gynnsamma utmaningar med miljömässiga sådana.

Gällande forskningens betydelse för den framtida miljöpolitiken; i dagsläget krävs det mycket forskning och bra kommunikation från vetenskapens sida om vår miljö- och klimatpåverkan för att vi ska ha en gedigen vetenskaplig grund att stå på. Det vi vill ha är inte politiska miljöideologier utan kunskap och fakta som kan utgöra basen för långsiktiga beslut. Precis som inom ekonomi kommer det även i framtiden att presenteras rapporter med nya rön inom området, dessa kommer såklart att tas hänsyn till, men förhoppningsvis kommer vi om 20 år ha så pass bra koll på läget att miljörapporterna har förlorat lite av sin senationalism. De kommer att presentera ny fakta och nya mätningar, men de kommer inte att leda till några världsbildsomkullkastande nya rön.

Idag finns det flera tydliga exempel på att miljöfrågorna blivit mer av en tvärvetenskap. Bland annat kan nämnas ekonomen Klas Eklund som nyligen givit ut boken Vårt klimat som behandlar de ekonomiska modeller och möjligheter som avgör klimatfrågans framtid. Flera tecken tyder på att banden mellan ekonomi och ekologi blir allt starkare och att en grön BNP kanske kan bli en möjlighet i framtiden. Det är en förutsättning för den miljöinriktade politikens framgång att den inte ska behöva slåss mot andra samhällsviktiga åtaganden utan istället vara sträng sammankopplad med dessa.

en djupare analys av "ny klimatvetenskap"

Stal lite tid i förmiddags för att gå igenom webbsändningen från fredagens presentation av Ny klimatvetenskap 2006 - 2009. Det var väl värt tiden, roligt att höra vad de kommit fram till och intressant med granskningen och debatten efter. Några saker tyckte jag var extra intressant.

För det första visar rapporten på ett allt starkare stöd för att uppvärmningen och avsmältningen av Arktis är kopplad till den globala uppvärmningen, och tydliga indikationer på att uppvärmningen av västra Antarktis också hänger ihop med denna. Det är visserligen sant att på vissa delar av Antarktis så har temperaturen faktiskt sjunkit, men detta motsäger inte vare sig det som presenteras i rapporten eller det som presenterades i IPCC:s senaste rapport från 2007, oavsett vad flera tycks tro.

För det andra, ett vanligt argument mot koldioxidens miljöpåverkan är att det är naturliga variationer i solinstrålningen som lett till en höjning av medeltemperaturen. Detta tillbakavisades av panelen. Ifall det vore så att solinstrålningen låg bakom så skulle vi inte samtidigt se en avkylning av stratosfären, vilket vi gör idag.

Dessutom fördes en minidebatt om hur klimatpolitiken globalt påverkas av den ekonomiska krisen. Trots Rolf Annerbergs dystra uttalande om att USA inte kommer ha tid att ta itu med klimatpolitiken innan Köpenhamnskonferensen i höst och därför inte är att räkna med i så stor utsträckning som man kanske hade hoppats, så vill jag tro att man faktiskt kan ta itu med flera problem samtidigt (som bland annat även Svante Axelsson påpekade).

Som påpekades vid seminariet behöver vi fortfarande mycket mer forskning kring frågorna för att veta vart det är lämpligast att sätta in åtgärder. Men som Maria Wetterstrand inflikade så bör vi inte vänta på mer underlag innan vi börjar göra något, det är redan nu ont om tid. Och dessutom uppvisar klimatförändringarna en fördröjd effekt, det som görs idag kommer ha konsekvenser för en lång tid framåt. Men tills vi är överens om vilak konsekvenser olika åtgärder medför borde fokus i första hand ligga på minskat oljeberoende och energieffektiviseringar.

ny klimatvetenskap

På uppdrag av regeringens klimatkommission har Erland Källén och Markku Rummukainen sammanställt en rapport om vad som hänt inom klimatforskningen sedan IPCC presenterade sin senaste rapport. Det är ingen munter läsning. Men den bekräftar min oro för att vi inte riktigt har koll på läget. Slutsatserna som presenteras är, mycket förenklat, att det ser ut att bli som klimatmodellerna förutspår fast lite värre och lite snabbare. Författarna har hittar tydligare stöd för att Arktis och Antarktis genomgår en uppvärmning och att denna högst sannolikt hänger ihop med den globala uppvärmningen. Avsmältningen, och därmed höjningen av havsnivån, verkar bli större än väntat. Och det verkar i dagsläget svårare att nå målet med högst 2 graders temperaturhöjning. Rapporten finns på regeringens hemsida: Ny klimatvetenskap 2006-2009

smältande isar förvärrar problemen

DN skriver idag om smältande isar. Det är absolut inte första gången isen uppges vara rekord-nånting, i år är tunnare än förut. Att det händer ofta gör det inte mindre skrämmande. När IPCC presenterade sin senaste rapport för två år sedan befarade man att isen skulle kunna vara borta i slutet av århundradet - nu tror man att den kan vara borta redan om 30 år, de mest pessimistiska beräkningarna ger oss elva år.

Åter igen en påminnelse om att det är rätt bråttom att få till en förändring. Varför? Vem behöver isen på Nordpolen? Isbjörnarna är ju såklart givna förlorare eftersom deras naturliga habitat verkligen smälter bort och de inte riktigt har tid att anpassa sig till de nya förutsättningarna, men annars påverkas inte världen direkt av de smältande isarna, snarare öppnar det upp för nya möjliga sjöfartsleder (och ironiskt nog nya oljefynd). Men däremot är smältande isar en av de faktorer som klimatforskare är så rädda för eftersom de påverkar klimatförändringarna. Om isarna försvinner förstärker och påskyndar de den globala uppvärmningen och vi tappar kontrollen över vad som händer. Utan isarna kan vi drömma om att begränsa uppvärmningen till 2 grader. Det är det som skrämmer mig.

om kriser som konvergerar

När Svante Axelsson talade på KTH för två veckor sedan nämnde han även finanskrisen. Från flera håll har jag hört folk uttrycka oro för att finanskrisen ska ta fokus från miljöfrågorna, att världen helt enkelt har andra saker att tänka på än koldioxidutsläpp och döende hav. Men Axelssons åsikt är att det till och med kan vara bra att det kommer flera kriser samtidigt. Nu när vi ändå befinner oss i en kris av sådana mått som inte setts sen 30-talet så står vi ändå inför en omställning av något slag. Det gäller bara att hålla huvudet kallt och låta kriserna styra varandra i rätt riktning. Jag tycker det låter som en bra idé. Den lösning vi eftersträvar för klimatet måste ju ändå vara ekonomiskt hållbar. Vi kan inte ha en miljölagstiftning som står och faller med goda tider.

Mikael Salo, chefredaktör för Miljöaktuellt, nämnde i sin ledare i förra numret likheten mellan de två kriserna: de bygger båda på att vi har levt "på lån", att vi har tagit ut mer än vad som faktiskt finns och att det är först i efterhand som man ser effekterna i form av banker som faller ihop och sinande resurser.

I DN idag fanns en intervju med Björn Stigson, chef för näringslivets internationella råd för hållbar utveckling. Han kommer fram till samma sak, fast sett ur ett annat perspektiv. I näringslivet, menar han, har kristiderna lett till ett ökat intresse för hållbarhetsfrågor eftersom dessa är så starkt kopplade till företagens vinst - de behöver hushålla bättre med resurserna och minska sina utsläpp för att vara lönsamma. I näringslivet, påpekar han också, finns inte den debatt om klimathotets vara eller icke vara som man ibland ser i medierna. Det ses som ett faktum. Och när krisen är över och företagen börjar investera igen så är det främst gröna jobb vi kommer att se mer av, menar han. Det låter lovande.

teknik & tillväxt på KTH

Idag hade KTH sin konferensdag Teknik & Tillväxt. Temat för dagen var "Grön teknik" med det mystiska tillägget "- hot eller möjlighet?". Men det var möjligheterna som stod i fokus idag. Under förmiddagen hanladade det om hur man bör gå till väga för att underlätta för småskaliga elproducenter att komma in på elmarknaden, och framgångsfaktorer för export av grön teknik. De gästande företagen fick tio minuter var att presentera sin idé och sin marknad. Förmiddagskonferensen sammanfattades i en debatt - fast så mycket till debatt blev det inte eftersom alla var överens om att implementeringen av småskalig elproduktion måste göras enklare och tiden disponerades åt att låta deltagarna propagera för varför just deras företagsidé var så fantastisk.

På eftermiddagen blev det mer intressant, då sammanfattades förmiddagen och politiken blandades in i frågan. Fortfarande var debatten rätt långt borta. Den som hade mest främmande tankar om morgondagen var - föga förvånande - Scania, som tyckte att det snackades för mycket om elbilar men att det realistiska är att inse att även förbränningsmotorn behöver utvecklas inför framtidens utmaningar. Och visst kan han ha en poäng i det, som fokus låg nu så var det nästan bara elbilar som diskuterades, medan den tunga transportindustrin en längre tid framöver verkar vara beroende av de mer traditionella bränslena. Andra viktiga saker som kom fram var att lagstiftningen måste ändras i god tid för att inte utgöra ett hinder för utveckling och implementering av ny teknik - och hur otroligt viktigt det är att bygga ut elnäten för att hantera den nya energiproduktionen! För att vind- och vågkraften ska kunna användas på rätt sätt, och inte vara beroende av en utbyggnad av stabilare energislag för reglering av krafttillförseln, krävs egentligen att elen samkörs över hela Europa. På så sätt kan vindkraftsproduktion i Spanien kompensera för tillfälligt stiltje i Sverige. Men en förutsättning är att elnäten binds samman, och utveckling av så kallade "smart grid" som direkt överför el från platsen där den produceras till där den ska användas. För mer information om detta, läs debattinlägget i senaste numret av Ny Teknik (som för övrigt innehåller många intressanta artiklar om grön teknik!)

kolkraften ikväll

Ikväll anordnar Naturskyddsföreningen tillsammans med Vattenfall Norden ett seminarium på temat kolkraften. Frågeställningen: Kan Vattenfall bedriva kolkraftproduktion och samtidigt hävda att företaget tar ett stort klimatansvar?

Jag vet ju vad Vattenfalls svar på den frågan är. Och jag vet ju vad miljörörelsen tycker om det svaret. Jag ser fram emot en mycket intressant diskussion!

lunchföreläsning med Axelsson

Idag hade Den Reflekterande Ingenjören bjudit in Svante Axelsson att föreläsa över lunchen. Axelsson är ju alltså generalsekreterare för Naturskyddsföreningen (som för övrigt fyller hundra år i år) och har setts mycket i diverse debatter i media. Nu talade han direkt till oss, morgondagens ingenjörer, och det var intressant att höra hur han hade valt att lägga upp det.

I mångt och mycket valde han att fokusera på vad som behöver göras för att lösa problemen med klimatförändringarna. Många konkreta förslag, mycket siffror över fördelningen av besparande och nya åtgärder. Över lag var stämningen optimistisk, det är inte för sent, vi strävar fortfarande efter att begränsa temperaturökningen till 2 grader. Däremot måste vi "backa bandet" som Axelsson uttrycker det (ett uttryck jag i och för sig inte riktigt gillar eftersom det inte är tal om att vi ska gå bakåt) och vända utsläppsökningen mot en minskning.

Vad som däremot skrämde mig lite var det han sade om maxgränsen på 400 ppm koldioxid i luften. Någon ville veta varför just den gränsen var så viktig, och svaret Axelsson gav var att vi vet inte riktigt. Över den gränsen tappar vi kontrollen över vad som kommer hända och forskarna är rädda för att haven, som idag absorberar koldioxid, ska börja släppa ifrån sig kalk, att inlandsisarna kommer att försvinna och att tundran tinar så att metan läcker ut i atmosfären. Den gränsen har vi redan passerat.

om klimatdebatten - ett miljöhot

Nu har jag läst igenom rapporten Klimatdebatten - ett miljöhot, och har lite kommentarer. För det första är det intressant att någon ger sig in i att granska miljöjournalistiken, i vissa fall kan det nog vara nyttigt. Frågan är vad denna rapport leder till, för jag tror inte att den förändrar något där det behövs. Däremot visar den att timbro ifrågasätter och granskar. Tyvärr innehåller rapporten så många fel att den inte håller. Redan genomgången av miljömålsrådets rapportering innehåller, om inte rena lögner så åtminstone så starka snedvridningar av verkligheten att man omedelbart tappar förtroendet.

I rapporten granskas reportrarna Karin Bojs på DN och Susanne Baltscheffsky på SvD och deras rapportering om miljöproblemen under några utvalda år, och slutsatsen som dras är att - helt i enlighet med hypotesen - att klimatfrågan har trängt undan de andra miljöhoten. Här tycker jag man missar en viktig poäng - det är inte antalet artiklar om klimatet som jämförs, utan andelen. Detta ger en orättvis bild eftersom, precis som författarna konstaterar, det är klimatartiklarna som har stått för den enormt stora ökningen av antalet artiklar i tidningen som är miljörelaterade. Att klimatfrågorna tar en större plats i media överhuvudtaget innebär därmed inte nödvändigtvis att det skrivs mindre Men ingenstans i rapporten nämns detta utan man talar bara om procentandelar. (Däremot så räknas antalet artiklar i kvällspressen under ett antal år - jag tycker inte de kategorierna av tidningar går att jämföra, i kvällspressen kan man säkert tala om alarmism och sensationalism men snälla låt inte deras image gälla för DN och svenskan också.)

Rapporten avslutas med en undersökning om svenska folkets oro som utförts av SOM-institutet och inte alls undersöker samma saker som resten av rapporten, och därför inte tillför någon information alls.

Det är alltid bra med granskning. Men den ska vara vetenskapligt och ordentligt genomförd.

Men så tillhör jag förstås också den "mycket pessimistiska" skara som faktiskt tycker det är viktigt och självklart att klimatfrågan får ta stor plats i media.

da propp

Idag släpptes regerings klimatproposition i sin helhet. Jag ska läsa igenom den och återkommer med kommentarer.

om integrationsproblematiken

Har du inte läst Maciej Zarembas artikelserie I väntan på Sverige i DN om varför det är så svårt att bli svensk så gör det! Nu! Intelligentaste, intressantaste inlägget i integrationspolitiken jag läst. Sen är den dessutom illustrerad av härliga roliga Jesper Waldersten vilket bara gör den bättre.

intressant om klimatdebatten

Tankesmedjan Timbro presenterade imorse rapporten Klimatdebatten - ett miljöhot? i vilken de har undersökt ifall det finns risk att klimatfrågorna överskuggar andra miljöproblem, genom att titta på hur stort utrymme olika miljöfrågor får i media. Det blev en synnerligen intressant debatt, bland annat var Pär Holmberg inbjuden som debattör. En sammanfattning av debatten fördes i svt:s morgonsoffa imorse och går fortfarande att se på svt play.

Har inte hunnit läsa igenom rapporten än men ska göra det under dagen.

opinionen och kärnkraftens vara eller icke vara

Idag redovisade DN en undersökning av folkets åsikter om vilken energi man bör satsa på. Kärnkraften har varit på ständigt uppåtgående när det gäller populariteten, nu vill 20 % att man satsar på att utveckla kärnkraften medan 31 % tycker att det är bra som det är. Inte är det konstigt att folk tveksamt blir mer och mer öppna för att överväga frågan, i allmänhet är det i allra första hand den bild som media ger som påverkar opinionen. Om det har varit nästan tabu att prata kärnkraft sedan sjuttiotalet, och sen plötsligt öppnas det upp för debatt i frågan, är det konstigt att folk går från att vara skeptiska till mer tveksamma? Allmänheten, som inte är insatt i forskning och funktioner bakom energislagen har ju egentligen ingenting att gå på utom vad media berättar för dem och vad som kommer upp i debatter. Citatet ”i det här vattnet finns det inga atomer” är ett klassiskt exempel på folks vilja att protestera men utan kunskap. Claes-Göran Kjellander konstaterar i inlägget Riskanalys: Vi lyssnar mest till den som larmar högst att ”Trots den enorma kunskapsmängd som finns på området, trots all dokumentation och all seriös forskning inom varje del av processen från urangruvan till stickkontakten, är det fortfarande de udda och mest spektakulära påståendena som får störst genomslagskraft” Jag säger inte att vi inte bör vara skeptiska till kärnkraften, däremot kan jag tycka att det ibland saknas förnuft i debatten.

Att folks åsikter kanske inte ska ange riktningen för utveckling betyder inte att de saknar betydelse. För att kunna genomföra förändringar med förtroende krävs det förstås att man är lyhörd för vad folk tycker och ser till att man har majoritetens stöd bakom sig. Det går inte att bara göra som man tror är bäst och hänvisa till att det är för det bästa. Och med tanke på att så mycket som hela 80 % av Sveriges befolkning är för en exploatering av vindkraften i landet kanske det är rätt tillfälle att köra på den linjen? För oavsett vilket så är vindkraften ett alternativ som varken påverkar klimatet eller hälsan.

Frågan om kärnkraftens vara eller icke vara kommer enligt DN avgöras i valet år 2010. Åter igen är kärnkraftens framtid avhängig av folkets röster. Jag väntar och ser.

misstroende mot IPCC?

Idag hittade jag ett inlägg på SvD debatt, Ingen enighet om klimatlarmen, undertecknad av ett antal välbekanta namn. De går åter till attack mot klimatförändringarna och IPCC och konstaterar att felet ligger i att IPCC:s uppdrag att utröna sambanden mellan människans utsläpp och klimatförändringar, och att man därmed från början har förutsatt att något sådant samband finns. Det är väl i den änden vi måste börja? Visst kan man istället sätta sig och forska om solaktivitet kopplat till jordens klimat men vad ska vi sen göra åt saken? Det är väl de effekter som vi människor orsakar och kan göra något åt som vi ska försöka hitta - vad är poängen annars? Ifall det visar sig att det finns ett samband så är väl saken biff och vi får försöka göra något åt saken.

Författarnas problem verkar egentligen ligga i en misstro mot IPCC. För IPCC har flera gånger konstaterat att ett sådant samband finns. Trots det så tvivlar alltså många och IPCC anklagas ofta för att använda ovetenskapliga modeller och vinkla resultat och skapa larmrapporter, allt för att underblåsa rädslan för klimatförändringarna. Vad deras intresse isåfall skulle ligga i vet jag inte. Debattartikelns författare har rätt i att det är viktigt att stå på en säker vetenskaplig grund innan man fattar sina beslut i frågan - och om jag inte förstått saken fel så var det väl just därför som IPCC tillsattes? Det vore intressant att se hur många av världens forskare inom dessa frågor som stödjer IPCC - är misstroendet så utbrett som författarna verkar ge sken av så borde väl isåfall det enda logiska vara att ge IPCC kicken och tillsätta en ny grupp vars resultat man sätter tilltro till.

apropå elbilar

Apropå det här med elbilar, en tanke slog mig för ett tag sen. Problemet för den tunga transportindustrin verkar ju vara att det inte finns batterier starka nog att kunna lagra den el som behövs för längre transporter. Skulle man inte kunna skapa infrastruktur för att ladda även lastbilar längs vägen? Särskilt nu som tekniken håller på att utvecklas för att möjliggöra uppladdning av elektronik sladdlöst. Skulle man inte kunna dra en kabel - eller ännu hellre, gräva ner - längs de stora trafiklederna, E4:an, E20, så att lastbilar och långfärdsbussar kan laddas medan de kör?

tema: kvinnodagen

Eftersom det är internationella kvinnodagen idag tycker jag att det kan vara på sin plats med ett inlägg på temat. Jag anser mig själv vara frigjord och ickeförtryckt så jag har länge känt ett visst motstånd mot kvinnoföreningar, kvinnodagar och andra typer av könsfokuserande verksamhet. Men min ideala värld där ingen särbehandlas på grund av exempelvis kön är faktiskt inte verklighet och ibland kommer jag på mig själv med att omedvetet göra skillnad och då blir jag lite rädd. Det som är svårast att komma åt är sånt som man gör omedvetet.

I dagens DN stod det om en forskare som hade mätt aktiviteten i mäns hjärnor när de tittade på bilder av andra människor. Och det visade sig att när männen tittade på bilder av lättklädda kvinnor ökade aktiviteten i den del av hjärnan som vanligen används för verktyg - vilket tolkades som att mannens hjärna objektifierade kvinnan - men också att aktiviteten minskade i empaticentrum i hjärnan, den delen som vi använder för att läsa av andra omkring oss. Resultaten verkar tyda på att den avklädda kvinnan upphör att vara en medmänniska och att mannen har begränsat intresse i att läsa av hennes behov. En konstig effekt. Kritiker menar att det inte nödvändigtvis innebär objektifiering, och eftersom den senare effekten även uppstår när man ser på bilder av uteliggare kan det vara en form av avskärmning. Men varför vill män avskärma sig från en halvnaken kvinna? Jag undrar också om den här effekten även uppstår ifall mannen känner kvinnan på bilden. Så att han plötsligt ser på henne annorlunda när hon inte har några kläder på sig.

Dessutom har en tidigare undersökning av samma forskare hade gett indikationer på att effekten "spillde av sig" på omgivningen så att, vilket borde innebära att ifall vi ofta exponeras för nakna kvinnokroppar så har det negativ inverkan på mäns kvinnosyn i stort. Å andra sidan, i de delar av världen där kvinnosynen är som mest förlegad är inte kvinnor som regel mest avkl'ädda utan snarare tvärtom...

"lika svart som vattenfall"?

Kort inlägg angående det här med att Vattenfall har köpt upp sig i Nederländerna. Det är bra att folk är kritiska och ifrågasätter när storföretag gör miljardsatsningar, men ibland blir det ju löjligt. Läste detta inlägg på DN häromdagen: Räkna med fler köp av kolkraftverk. Att folk tycker som Patricia har jag full förståelse för. Att DN, en av våra största dagstidningar, publicerar det tycker jag är fånigt. Särskilt hennes slutkläm hör snarare hemma på en nypolitisk tonårings blogg än i en seriös dagstidning; "Det de flesta av oss lär oss redan på dagis, det har uppenbarligen varken statliga ägaren med näringsminister Maud Olofsson i spetsen eller Lars G Josefsson lärt sig. Nämligen att blandar du svart med grönt blir det svart, lika svart som Vattenfall." Vad Patricia inte verkar ha förstått är att vi inte löser några världsproblem med att sitta hemma och rulla tummarna med insikten om att "jaha, ja vi är klimatneutrala vi, vad bra vi har det!" Att Vattenfall köper kolkraft i Nederländerna bidrar inte till mer koldioxidutsläpp totalt sett, som man verkar vilja göra gällande, utan bara att de byter ägare. Och då är det väl bättre att ägaren är ett stort, statligt svenskt elbolag som har höga ambitioner inom miljöområdet? Det är först när vi vågar tänka större som vi har möjlighet att påverka.

Sen kan man ju diskutera ifall koldioxidinkapsling verkligen är den lösning vi bör satsa på och det är en helt annan fråga som jag med största säkerhet kommer att återkomma till. För nu vill jag bara säga att jag tycker det är synd att Vattenfall har blivit hela svenska folkets hackkyckling och att det är så självklart att kritisera dem att ett sådant debattinlägg som ovan nämnda publiceras utan närmare kritisk granskning.

nu kör vi...

För två veckor sen blev jag övertygad av en kompis att skaffa en blogg. Fine, det gjorde jag. "Nej, inte så jag menade. Du ska ha en blogg där du skriver om alla dina tankar om miljön!" Jahapp. Så jag försöker igen. I den här bloggen kommer jag alltså i första hand skriva om miljön och då min hjärtefråga, klimathotet. Men också om andra saker som samhället, kommunikation och slumpmässiga teman att filosofera över. Och om 50 år kommer nån makthavare nånstans att snubbla över den här bloggen, läsa, skaka på huvudet och sucka. "Grabbar, om vi bara hade lyssnat på den här tjejen tidigare asså"

Kom igen nu, let´s lösa världsproblemen!