Under eftermiddagsfikat idag kom vi att prata om de internationella studenternas fascination för snön. I fredags, när solen sken och hela världen var helt fantastiskt vacker, hade det tycligen vimlat av utbytesstudenter som alla hade varsin kamera.
En av de kinesiska studenterna var särskilt imponerad av att snön var så vit. Visst hade han sett snö innan, men den var grå, i vissa fall svart. En annan tyckte det var märkligt att himlen var blå, han hade bara sett grå himmel tidigare.
Jag har ju själv aldrig varit i Kina - tyvärr, det är något jag har kvar - men en av de andra vid fikabordet har varit där flera gånger. Hon förklarade att det mesta är grått i de stora städerna - till och med träden är grå. Löven får aldrig den gröna färg de får här, sen om det beror på minskad ljusexponering eller bara vanligt damm kunde hon inte svara på.
Min poäng är att Sverige är kanske i alla lägen inte så miljövänliga som vi vill märka - särskilt märktes detta i COP15 - men vi ska iallafall skatta oss lyckliga över den fantastiska natur vi har - att även städerna är så vackra och rika på naturens färger! Hoppas det får förbli så länge framöver...
måndag 21 december 2009
onsdag 9 december 2009
under pågående klimatföhandlingar
Just nu pågår förhandlingarna i Köpenhamn för fullt. Detta som man laddat inför hela hösten. Skulle gärna vara på plats för att hänga med till fullo i vad som händer.
Nåväl, nu är jag inte det. Men den bild jag fått här hemifrån stämmer ganska väl överens med det jag befarade - att diskussionerna om vem som ska göra vad leder till oro och missunnsamhet bland deltagarna, "varför ska vi minska om ni bara så minska så mycket?". Jag får lite känslan av att de sitter i en stor sandlåda och klagar över orättvisor, men självklart rör det sig här om större saker än spadens färg så detta är troligtvis en oundviklig situation. Men verkligheten, att alla länder måste minska så mcyket som det bara är dem möjligt, ligger långt borta.
Nåväl, nu är jag inte det. Men den bild jag fått här hemifrån stämmer ganska väl överens med det jag befarade - att diskussionerna om vem som ska göra vad leder till oro och missunnsamhet bland deltagarna, "varför ska vi minska om ni bara så minska så mycket?". Jag får lite känslan av att de sitter i en stor sandlåda och klagar över orättvisor, men självklart rör det sig här om större saker än spadens färg så detta är troligtvis en oundviklig situation. Men verkligheten, att alla länder måste minska så mcyket som det bara är dem möjligt, ligger långt borta.
torsdag 12 november 2009
vattenfalls miljöchef säger ifrån
I senaste numret av Miljöaktuellt finns en debattartikel skriven av Vattenfalls miljöchef. Äntligen någon från Vattenfall som bemöter kritiken och förklarar varför man satsar så mycket på kolkraft, istället för att sväva ut i förklaringar som mest verkar vara avsedda att föra tankarna till annat som många höga chefer tenderar att göra.
Det är ett problem att den allra största delen av världens energiproduktion baseras på fossila bränslen. Och i Sverige, som gynnas så av vattenkraften, har vi lätt att glömma bort det.
Det är ett problem att den allra största delen av världens energiproduktion baseras på fossila bränslen. Och i Sverige, som gynnas så av vattenkraften, har vi lätt att glömma bort det.
onsdag 20 maj 2009
mer om isar
Isarna är ju verkligen en het fråga när det gäller klimatområdet, jag läste just det här på Miljöaktuellts hemsida: "Smältande is kan ändra jordens gravitation".
Samma forskare som presenterar detta har också kommit fram till att avsmältningarna inte går så fort som man tidigare har förutspått - vilket jag ställer mig lite tveksam till eftersom andra rapporter har visat att det snarare går fortare än man tidigare trott.
Samma forskare som presenterar detta har också kommit fram till att avsmältningarna inte går så fort som man tidigare har förutspått - vilket jag ställer mig lite tveksam till eftersom andra rapporter har visat att det snarare går fortare än man tidigare trott.
torsdag 14 maj 2009
om bristande alternativanalyser och optimistiska framtidsscenarion
Förbifart Stockholm, ringleden runt Stockholm, verkar vid en första anblick vara lösningen på problem som trängsel och koldioxidutsläpp och uppges medföra både minskad segregation och ökad ekonomisk tillväxt. Förbifarten och dess föregångare har diskuterats fram och tillbaka i nästan 50 år och idag har den blivit lite av en prestigefråga för politikerna, som i visst avseende verkar ha tappat omdömet i frågan.
För argumenten för Förbifarten håller inte. Vid Miljöpartiets hearing i riksdagen den 13 maj var den inbjudna forskarpanelen rörande överens om att Förbifarten inte lever upp till vad den lovar. Inte minst försvårar den förutsättningarna för att nå utsläppsmålen, både på kort och på lång sikt.
För det första är det väl utrett att mer vägar undantagslöst leder till ökat bilanvändande. Detta klingar mycket illa tillsammans med de uppsatta klimatmålen om att utsläppen av koldioxid från transportsektorn ska minska. Enligt Vägverket kommer koldioxidutsläppen att öka med 140 000 ton. Förespråkarna hävdar att detta inte är något problem eftersom vägen byggs för framtidens bilar och att koldioxidutsläppen därmed bara ökar på kort sikt. Den optimism som dessa antaganden bygger på är ohållbart optimistiska, Vägverket räknar med att nybilsförsäljningen år 2020 till 45 % består av laddhybrider och att 20 % av trafiken vid den tiden drivs av förnybara bränslen. Även om dessa siffror vore realistiska skulle det ändå inte täcka upp för den ökade trafiken som vägen ger upphov till.
Förbifarten står dessutom för en samhällsplanering och -utveckling där allt större fokus läggs på biltransporter. Den bebyggelse som kan antas uppkomma längs vägen kommer till stor del att vara beroende av biltrafiken och vara mycket svår att försörja med kollektivtrafik. Vi bygger på så sätt in oss i ett ännu större bilberoende.
Det vanligaste argumentet för utbyggnaden av en ringled runt Stockholm är att trafiken ska ledas runt staden och lösa upp flaskhalsarna på Essingeleden. Men studier har visat att mer vägar inte ger minskad trängsel, den ökade framkomligheten gör att fler väljer att ta bilen och snabbt är även den nya leden lika igenkorkad som de tidigare vägarna. Så blev fallet med Södra länken, så kommer bli fallet med Förbifarten. Därför blir inte fördelen för bilister särskilt stor på lång sikt. Och inte heller fyller länken sitt syfte att leda runt trafiken runt staden, enligt Naturvårdsverket är det endast några få procent av bilarna på Essingeleden som har både start och mål utanför staden och de riktiga flaskhalsarna uppstår i in- och utfarterna till innerstaden.
Därmed faller även argumentet att Förbifarten skulle ha betydelse för hela regionens tillväxt, och staten har därför mycket litet incitament att sponsra byggandet, som planeringsgruppen kallt har räknat med. För vägen är dessutom dyr, och dyrare lär den bli. Från början var uppskattningen 7,2 miljarder. Nu har siffran stigit till 25 miljarder och vad den kommer att landa på i slutändan återstår att se.
Att Förbifarten fortfarande diskuteras är för mig ett mysterium, särskilt i dessa tider, när de klimatstörande effekterna av alla nya beslut som tas måste övervägas noggrant, och Förbifarten kommer onekligen att leda till stora ökningar av koldioxidutsläppen, både på kort och på lång sikt. Något egentligt alternativ har aldrig egentligen utretts utan förutsättningen för alla analyser har hela tiden inkluderat en ny vägkorridor runt staden. Med dagens akuta klimatläge måste vi omprioritera vägarnas betydelse och ge alternativen en ordentlig chans - de problem vi står inför kräver bra mycket radikalare åtgärder än en extra motorvägssatsning.
Kolla gärna också Naturvårdsverkets utlåtande
För argumenten för Förbifarten håller inte. Vid Miljöpartiets hearing i riksdagen den 13 maj var den inbjudna forskarpanelen rörande överens om att Förbifarten inte lever upp till vad den lovar. Inte minst försvårar den förutsättningarna för att nå utsläppsmålen, både på kort och på lång sikt.
För det första är det väl utrett att mer vägar undantagslöst leder till ökat bilanvändande. Detta klingar mycket illa tillsammans med de uppsatta klimatmålen om att utsläppen av koldioxid från transportsektorn ska minska. Enligt Vägverket kommer koldioxidutsläppen att öka med 140 000 ton. Förespråkarna hävdar att detta inte är något problem eftersom vägen byggs för framtidens bilar och att koldioxidutsläppen därmed bara ökar på kort sikt. Den optimism som dessa antaganden bygger på är ohållbart optimistiska, Vägverket räknar med att nybilsförsäljningen år 2020 till 45 % består av laddhybrider och att 20 % av trafiken vid den tiden drivs av förnybara bränslen. Även om dessa siffror vore realistiska skulle det ändå inte täcka upp för den ökade trafiken som vägen ger upphov till.
Förbifarten står dessutom för en samhällsplanering och -utveckling där allt större fokus läggs på biltransporter. Den bebyggelse som kan antas uppkomma längs vägen kommer till stor del att vara beroende av biltrafiken och vara mycket svår att försörja med kollektivtrafik. Vi bygger på så sätt in oss i ett ännu större bilberoende.
Det vanligaste argumentet för utbyggnaden av en ringled runt Stockholm är att trafiken ska ledas runt staden och lösa upp flaskhalsarna på Essingeleden. Men studier har visat att mer vägar inte ger minskad trängsel, den ökade framkomligheten gör att fler väljer att ta bilen och snabbt är även den nya leden lika igenkorkad som de tidigare vägarna. Så blev fallet med Södra länken, så kommer bli fallet med Förbifarten. Därför blir inte fördelen för bilister särskilt stor på lång sikt. Och inte heller fyller länken sitt syfte att leda runt trafiken runt staden, enligt Naturvårdsverket är det endast några få procent av bilarna på Essingeleden som har både start och mål utanför staden och de riktiga flaskhalsarna uppstår i in- och utfarterna till innerstaden.
Därmed faller även argumentet att Förbifarten skulle ha betydelse för hela regionens tillväxt, och staten har därför mycket litet incitament att sponsra byggandet, som planeringsgruppen kallt har räknat med. För vägen är dessutom dyr, och dyrare lär den bli. Från början var uppskattningen 7,2 miljarder. Nu har siffran stigit till 25 miljarder och vad den kommer att landa på i slutändan återstår att se.
Att Förbifarten fortfarande diskuteras är för mig ett mysterium, särskilt i dessa tider, när de klimatstörande effekterna av alla nya beslut som tas måste övervägas noggrant, och Förbifarten kommer onekligen att leda till stora ökningar av koldioxidutsläppen, både på kort och på lång sikt. Något egentligt alternativ har aldrig egentligen utretts utan förutsättningen för alla analyser har hela tiden inkluderat en ny vägkorridor runt staden. Med dagens akuta klimatläge måste vi omprioritera vägarnas betydelse och ge alternativen en ordentlig chans - de problem vi står inför kräver bra mycket radikalare åtgärder än en extra motorvägssatsning.
Kolla gärna också Naturvårdsverkets utlåtande
om hearingen om förbifarten
Oj, det var en bra hearing med många trafikforskare från både KTH och Chalmers. Alla var eniga om att utredningen av Förbifarten har ordentliga brister och att alternativen inte har fått en vettig chans.
Läs mer om vad hearingen väckte för tankar här.
Läs mer om vad hearingen väckte för tankar här.
tisdag 12 maj 2009
om det heta trafikläget
Trafikfrågor verkar vara hetare än hetast i Stockholm just nu. Byggandet av Citybanan, detta kostsamma projekt som varit på tapeten en längre tid, har påbörjats och diskuteras livligt. I våras presenterades dessutom förslaget om att slå ihop Vägverket och Banverket till ett transportverk för att kunna ta ett helhetsgrepp om transportfrågorna.
Samtidigt diskuteras kollektivtrafikens framtid, SL har planer på att bygga ut tvärbanan - S går steget längre och föreslår en tunnelbaneringled runt hela stan. Diskussionerna om gräva ner eller inte gräva ner tunnelbanan vid Slussen är i alla fall äntligen till ända.
Nu är det dessutom åter fokus på Förbifarten, som har varit uppe från gång till annan ända sedan Dennispaketet under 90-talet, imorgon anordnar miljöpartiet en hearing i Riksdagshuset med stora namn som Jonas Åkerman och Anders Wijkman på deltagarlistan. Syftet är att diskutera Förbifartens inverkan på möjlgheterna att nå klimatmålen. Det blir riktigt spännande.
Samtidigt diskuteras kollektivtrafikens framtid, SL har planer på att bygga ut tvärbanan - S går steget längre och föreslår en tunnelbaneringled runt hela stan. Diskussionerna om gräva ner eller inte gräva ner tunnelbanan vid Slussen är i alla fall äntligen till ända.
Nu är det dessutom åter fokus på Förbifarten, som har varit uppe från gång till annan ända sedan Dennispaketet under 90-talet, imorgon anordnar miljöpartiet en hearing i Riksdagshuset med stora namn som Jonas Åkerman och Anders Wijkman på deltagarlistan. Syftet är att diskutera Förbifartens inverkan på möjlgheterna att nå klimatmålen. Det blir riktigt spännande.
onsdag 22 april 2009
om morgondagens miljöpolitik
Skiften är en intressant blogg som varje vecka tar upp nya aktuella frågor för debatt. Veckans tema, Grönt var det nya svarta, men sen då?, med frågan hur klimapolitiken kommer att utvecklas till år 2030 och vilken roll forskningen kommer att spela i framtiden, tilltalar förstås min förkärlek för gröna frågor.
Den miljöpolitiska agendan har ändrats över tiden. För drygt tio år sedan infördes miljöbalken för att genom lagar och styrmedel öka möjligheter och intresse för hållbarhetsarbete inom näringslivet. Då var det i första hand resursanvändning och kemikaliehantering det fokuserades på och klimatfrågan, som idag är den ofrånkomligt största miljöpolitiska frågan, nämns inte ens i propositionens inledning. Samtidigt har man kunnat se en förändring i mediernas hantering av särskilt klimatfrågan. Från att ha varit åtskiljda från andra reportage och i mångt och mycket hänvisade till Karin Bojs vetenskapssidor i DN har de allt mer integrerats i den vanliga rapporteringen.
Morgondagens miljöpolitik kommer i allt mindre utsträckning att vara just mijlöpolitik. På ett bra sätt. Min predikation, och därtill min förhoppning, är att miljöfrågor allt mer kommer att integreras i den vanliga politiken. Jag skulle vilja nämna ekonomi som jämförelse. Ekonomiska frågor är grundläggande för all annan politik. År 2030 kommer även miljöfrågor spela en så pass stor roll att de är en förutsättning för alla beslut som tas. Förhoppningsvis har vi tills dess även utvecklat någon typ av grön ekonomi som gör det möjligt att länka ihop ekonomiskt gynnsamma utmaningar med miljömässiga sådana.
Gällande forskningens betydelse för den framtida miljöpolitiken; i dagsläget krävs det mycket forskning och bra kommunikation från vetenskapens sida om vår miljö- och klimatpåverkan för att vi ska ha en gedigen vetenskaplig grund att stå på. Det vi vill ha är inte politiska miljöideologier utan kunskap och fakta som kan utgöra basen för långsiktiga beslut. Precis som inom ekonomi kommer det även i framtiden att presenteras rapporter med nya rön inom området, dessa kommer såklart att tas hänsyn till, men förhoppningsvis kommer vi om 20 år ha så pass bra koll på läget att miljörapporterna har förlorat lite av sin senationalism. De kommer att presentera ny fakta och nya mätningar, men de kommer inte att leda till några världsbildsomkullkastande nya rön.
Idag finns det flera tydliga exempel på att miljöfrågorna blivit mer av en tvärvetenskap. Bland annat kan nämnas ekonomen Klas Eklund som nyligen givit ut boken Vårt klimat som behandlar de ekonomiska modeller och möjligheter som avgör klimatfrågans framtid. Flera tecken tyder på att banden mellan ekonomi och ekologi blir allt starkare och att en grön BNP kanske kan bli en möjlighet i framtiden. Det är en förutsättning för den miljöinriktade politikens framgång att den inte ska behöva slåss mot andra samhällsviktiga åtaganden utan istället vara sträng sammankopplad med dessa.
Den miljöpolitiska agendan har ändrats över tiden. För drygt tio år sedan infördes miljöbalken för att genom lagar och styrmedel öka möjligheter och intresse för hållbarhetsarbete inom näringslivet. Då var det i första hand resursanvändning och kemikaliehantering det fokuserades på och klimatfrågan, som idag är den ofrånkomligt största miljöpolitiska frågan, nämns inte ens i propositionens inledning. Samtidigt har man kunnat se en förändring i mediernas hantering av särskilt klimatfrågan. Från att ha varit åtskiljda från andra reportage och i mångt och mycket hänvisade till Karin Bojs vetenskapssidor i DN har de allt mer integrerats i den vanliga rapporteringen.
Morgondagens miljöpolitik kommer i allt mindre utsträckning att vara just mijlöpolitik. På ett bra sätt. Min predikation, och därtill min förhoppning, är att miljöfrågor allt mer kommer att integreras i den vanliga politiken. Jag skulle vilja nämna ekonomi som jämförelse. Ekonomiska frågor är grundläggande för all annan politik. År 2030 kommer även miljöfrågor spela en så pass stor roll att de är en förutsättning för alla beslut som tas. Förhoppningsvis har vi tills dess även utvecklat någon typ av grön ekonomi som gör det möjligt att länka ihop ekonomiskt gynnsamma utmaningar med miljömässiga sådana.
Gällande forskningens betydelse för den framtida miljöpolitiken; i dagsläget krävs det mycket forskning och bra kommunikation från vetenskapens sida om vår miljö- och klimatpåverkan för att vi ska ha en gedigen vetenskaplig grund att stå på. Det vi vill ha är inte politiska miljöideologier utan kunskap och fakta som kan utgöra basen för långsiktiga beslut. Precis som inom ekonomi kommer det även i framtiden att presenteras rapporter med nya rön inom området, dessa kommer såklart att tas hänsyn till, men förhoppningsvis kommer vi om 20 år ha så pass bra koll på läget att miljörapporterna har förlorat lite av sin senationalism. De kommer att presentera ny fakta och nya mätningar, men de kommer inte att leda till några världsbildsomkullkastande nya rön.
Idag finns det flera tydliga exempel på att miljöfrågorna blivit mer av en tvärvetenskap. Bland annat kan nämnas ekonomen Klas Eklund som nyligen givit ut boken Vårt klimat som behandlar de ekonomiska modeller och möjligheter som avgör klimatfrågans framtid. Flera tecken tyder på att banden mellan ekonomi och ekologi blir allt starkare och att en grön BNP kanske kan bli en möjlighet i framtiden. Det är en förutsättning för den miljöinriktade politikens framgång att den inte ska behöva slåss mot andra samhällsviktiga åtaganden utan istället vara sträng sammankopplad med dessa.
en djupare analys av "ny klimatvetenskap"
Stal lite tid i förmiddags för att gå igenom webbsändningen från fredagens presentation av Ny klimatvetenskap 2006 - 2009. Det var väl värt tiden, roligt att höra vad de kommit fram till och intressant med granskningen och debatten efter. Några saker tyckte jag var extra intressant.
För det första visar rapporten på ett allt starkare stöd för att uppvärmningen och avsmältningen av Arktis är kopplad till den globala uppvärmningen, och tydliga indikationer på att uppvärmningen av västra Antarktis också hänger ihop med denna. Det är visserligen sant att på vissa delar av Antarktis så har temperaturen faktiskt sjunkit, men detta motsäger inte vare sig det som presenteras i rapporten eller det som presenterades i IPCC:s senaste rapport från 2007, oavsett vad flera tycks tro.
För det andra, ett vanligt argument mot koldioxidens miljöpåverkan är att det är naturliga variationer i solinstrålningen som lett till en höjning av medeltemperaturen. Detta tillbakavisades av panelen. Ifall det vore så att solinstrålningen låg bakom så skulle vi inte samtidigt se en avkylning av stratosfären, vilket vi gör idag.
Dessutom fördes en minidebatt om hur klimatpolitiken globalt påverkas av den ekonomiska krisen. Trots Rolf Annerbergs dystra uttalande om att USA inte kommer ha tid att ta itu med klimatpolitiken innan Köpenhamnskonferensen i höst och därför inte är att räkna med i så stor utsträckning som man kanske hade hoppats, så vill jag tro att man faktiskt kan ta itu med flera problem samtidigt (som bland annat även Svante Axelsson påpekade).
Som påpekades vid seminariet behöver vi fortfarande mycket mer forskning kring frågorna för att veta vart det är lämpligast att sätta in åtgärder. Men som Maria Wetterstrand inflikade så bör vi inte vänta på mer underlag innan vi börjar göra något, det är redan nu ont om tid. Och dessutom uppvisar klimatförändringarna en fördröjd effekt, det som görs idag kommer ha konsekvenser för en lång tid framåt. Men tills vi är överens om vilak konsekvenser olika åtgärder medför borde fokus i första hand ligga på minskat oljeberoende och energieffektiviseringar.
För det första visar rapporten på ett allt starkare stöd för att uppvärmningen och avsmältningen av Arktis är kopplad till den globala uppvärmningen, och tydliga indikationer på att uppvärmningen av västra Antarktis också hänger ihop med denna. Det är visserligen sant att på vissa delar av Antarktis så har temperaturen faktiskt sjunkit, men detta motsäger inte vare sig det som presenteras i rapporten eller det som presenterades i IPCC:s senaste rapport från 2007, oavsett vad flera tycks tro.
För det andra, ett vanligt argument mot koldioxidens miljöpåverkan är att det är naturliga variationer i solinstrålningen som lett till en höjning av medeltemperaturen. Detta tillbakavisades av panelen. Ifall det vore så att solinstrålningen låg bakom så skulle vi inte samtidigt se en avkylning av stratosfären, vilket vi gör idag.
Dessutom fördes en minidebatt om hur klimatpolitiken globalt påverkas av den ekonomiska krisen. Trots Rolf Annerbergs dystra uttalande om att USA inte kommer ha tid att ta itu med klimatpolitiken innan Köpenhamnskonferensen i höst och därför inte är att räkna med i så stor utsträckning som man kanske hade hoppats, så vill jag tro att man faktiskt kan ta itu med flera problem samtidigt (som bland annat även Svante Axelsson påpekade).
Som påpekades vid seminariet behöver vi fortfarande mycket mer forskning kring frågorna för att veta vart det är lämpligast att sätta in åtgärder. Men som Maria Wetterstrand inflikade så bör vi inte vänta på mer underlag innan vi börjar göra något, det är redan nu ont om tid. Och dessutom uppvisar klimatförändringarna en fördröjd effekt, det som görs idag kommer ha konsekvenser för en lång tid framåt. Men tills vi är överens om vilak konsekvenser olika åtgärder medför borde fokus i första hand ligga på minskat oljeberoende och energieffektiviseringar.
tisdag 21 april 2009
ny klimatvetenskap
På uppdrag av regeringens klimatkommission har Erland Källén och Markku Rummukainen sammanställt en rapport om vad som hänt inom klimatforskningen sedan IPCC presenterade sin senaste rapport. Det är ingen munter läsning. Men den bekräftar min oro för att vi inte riktigt har koll på läget. Slutsatserna som presenteras är, mycket förenklat, att det ser ut att bli som klimatmodellerna förutspår fast lite värre och lite snabbare. Författarna har hittar tydligare stöd för att Arktis och Antarktis genomgår en uppvärmning och att denna högst sannolikt hänger ihop med den globala uppvärmningen. Avsmältningen, och därmed höjningen av havsnivån, verkar bli större än väntat. Och det verkar i dagsläget svårare att nå målet med högst 2 graders temperaturhöjning. Rapporten finns på regeringens hemsida: Ny klimatvetenskap 2006-2009
tisdag 7 april 2009
smältande isar förvärrar problemen
DN skriver idag om smältande isar. Det är absolut inte första gången isen uppges vara rekord-nånting, i år är tunnare än förut. Att det händer ofta gör det inte mindre skrämmande. När IPCC presenterade sin senaste rapport för två år sedan befarade man att isen skulle kunna vara borta i slutet av århundradet - nu tror man att den kan vara borta redan om 30 år, de mest pessimistiska beräkningarna ger oss elva år.
Åter igen en påminnelse om att det är rätt bråttom att få till en förändring. Varför? Vem behöver isen på Nordpolen? Isbjörnarna är ju såklart givna förlorare eftersom deras naturliga habitat verkligen smälter bort och de inte riktigt har tid att anpassa sig till de nya förutsättningarna, men annars påverkas inte världen direkt av de smältande isarna, snarare öppnar det upp för nya möjliga sjöfartsleder (och ironiskt nog nya oljefynd). Men däremot är smältande isar en av de faktorer som klimatforskare är så rädda för eftersom de påverkar klimatförändringarna. Om isarna försvinner förstärker och påskyndar de den globala uppvärmningen och vi tappar kontrollen över vad som händer. Utan isarna kan vi drömma om att begränsa uppvärmningen till 2 grader. Det är det som skrämmer mig.
Åter igen en påminnelse om att det är rätt bråttom att få till en förändring. Varför? Vem behöver isen på Nordpolen? Isbjörnarna är ju såklart givna förlorare eftersom deras naturliga habitat verkligen smälter bort och de inte riktigt har tid att anpassa sig till de nya förutsättningarna, men annars påverkas inte världen direkt av de smältande isarna, snarare öppnar det upp för nya möjliga sjöfartsleder (och ironiskt nog nya oljefynd). Men däremot är smältande isar en av de faktorer som klimatforskare är så rädda för eftersom de påverkar klimatförändringarna. Om isarna försvinner förstärker och påskyndar de den globala uppvärmningen och vi tappar kontrollen över vad som händer. Utan isarna kan vi drömma om att begränsa uppvärmningen till 2 grader. Det är det som skrämmer mig.
måndag 6 april 2009
om kriser som konvergerar
När Svante Axelsson talade på KTH för två veckor sedan nämnde han även finanskrisen. Från flera håll har jag hört folk uttrycka oro för att finanskrisen ska ta fokus från miljöfrågorna, att världen helt enkelt har andra saker att tänka på än koldioxidutsläpp och döende hav. Men Axelssons åsikt är att det till och med kan vara bra att det kommer flera kriser samtidigt. Nu när vi ändå befinner oss i en kris av sådana mått som inte setts sen 30-talet så står vi ändå inför en omställning av något slag. Det gäller bara att hålla huvudet kallt och låta kriserna styra varandra i rätt riktning. Jag tycker det låter som en bra idé. Den lösning vi eftersträvar för klimatet måste ju ändå vara ekonomiskt hållbar. Vi kan inte ha en miljölagstiftning som står och faller med goda tider.
Mikael Salo, chefredaktör för Miljöaktuellt, nämnde i sin ledare i förra numret likheten mellan de två kriserna: de bygger båda på att vi har levt "på lån", att vi har tagit ut mer än vad som faktiskt finns och att det är först i efterhand som man ser effekterna i form av banker som faller ihop och sinande resurser.
I DN idag fanns en intervju med Björn Stigson, chef för näringslivets internationella råd för hållbar utveckling. Han kommer fram till samma sak, fast sett ur ett annat perspektiv. I näringslivet, menar han, har kristiderna lett till ett ökat intresse för hållbarhetsfrågor eftersom dessa är så starkt kopplade till företagens vinst - de behöver hushålla bättre med resurserna och minska sina utsläpp för att vara lönsamma. I näringslivet, påpekar han också, finns inte den debatt om klimathotets vara eller icke vara som man ibland ser i medierna. Det ses som ett faktum. Och när krisen är över och företagen börjar investera igen så är det främst gröna jobb vi kommer att se mer av, menar han. Det låter lovande.
Mikael Salo, chefredaktör för Miljöaktuellt, nämnde i sin ledare i förra numret likheten mellan de två kriserna: de bygger båda på att vi har levt "på lån", att vi har tagit ut mer än vad som faktiskt finns och att det är först i efterhand som man ser effekterna i form av banker som faller ihop och sinande resurser.
I DN idag fanns en intervju med Björn Stigson, chef för näringslivets internationella råd för hållbar utveckling. Han kommer fram till samma sak, fast sett ur ett annat perspektiv. I näringslivet, menar han, har kristiderna lett till ett ökat intresse för hållbarhetsfrågor eftersom dessa är så starkt kopplade till företagens vinst - de behöver hushålla bättre med resurserna och minska sina utsläpp för att vara lönsamma. I näringslivet, påpekar han också, finns inte den debatt om klimathotets vara eller icke vara som man ibland ser i medierna. Det ses som ett faktum. Och när krisen är över och företagen börjar investera igen så är det främst gröna jobb vi kommer att se mer av, menar han. Det låter lovande.
onsdag 1 april 2009
teknik & tillväxt på KTH
Idag hade KTH sin konferensdag Teknik & Tillväxt. Temat för dagen var "Grön teknik" med det mystiska tillägget "- hot eller möjlighet?". Men det var möjligheterna som stod i fokus idag. Under förmiddagen hanladade det om hur man bör gå till väga för att underlätta för småskaliga elproducenter att komma in på elmarknaden, och framgångsfaktorer för export av grön teknik. De gästande företagen fick tio minuter var att presentera sin idé och sin marknad. Förmiddagskonferensen sammanfattades i en debatt - fast så mycket till debatt blev det inte eftersom alla var överens om att implementeringen av småskalig elproduktion måste göras enklare och tiden disponerades åt att låta deltagarna propagera för varför just deras företagsidé var så fantastisk.
På eftermiddagen blev det mer intressant, då sammanfattades förmiddagen och politiken blandades in i frågan. Fortfarande var debatten rätt långt borta. Den som hade mest främmande tankar om morgondagen var - föga förvånande - Scania, som tyckte att det snackades för mycket om elbilar men att det realistiska är att inse att även förbränningsmotorn behöver utvecklas inför framtidens utmaningar. Och visst kan han ha en poäng i det, som fokus låg nu så var det nästan bara elbilar som diskuterades, medan den tunga transportindustrin en längre tid framöver verkar vara beroende av de mer traditionella bränslena. Andra viktiga saker som kom fram var att lagstiftningen måste ändras i god tid för att inte utgöra ett hinder för utveckling och implementering av ny teknik - och hur otroligt viktigt det är att bygga ut elnäten för att hantera den nya energiproduktionen! För att vind- och vågkraften ska kunna användas på rätt sätt, och inte vara beroende av en utbyggnad av stabilare energislag för reglering av krafttillförseln, krävs egentligen att elen samkörs över hela Europa. På så sätt kan vindkraftsproduktion i Spanien kompensera för tillfälligt stiltje i Sverige. Men en förutsättning är att elnäten binds samman, och utveckling av så kallade "smart grid" som direkt överför el från platsen där den produceras till där den ska användas. För mer information om detta, läs debattinlägget i senaste numret av Ny Teknik (som för övrigt innehåller många intressanta artiklar om grön teknik!)
På eftermiddagen blev det mer intressant, då sammanfattades förmiddagen och politiken blandades in i frågan. Fortfarande var debatten rätt långt borta. Den som hade mest främmande tankar om morgondagen var - föga förvånande - Scania, som tyckte att det snackades för mycket om elbilar men att det realistiska är att inse att även förbränningsmotorn behöver utvecklas inför framtidens utmaningar. Och visst kan han ha en poäng i det, som fokus låg nu så var det nästan bara elbilar som diskuterades, medan den tunga transportindustrin en längre tid framöver verkar vara beroende av de mer traditionella bränslena. Andra viktiga saker som kom fram var att lagstiftningen måste ändras i god tid för att inte utgöra ett hinder för utveckling och implementering av ny teknik - och hur otroligt viktigt det är att bygga ut elnäten för att hantera den nya energiproduktionen! För att vind- och vågkraften ska kunna användas på rätt sätt, och inte vara beroende av en utbyggnad av stabilare energislag för reglering av krafttillförseln, krävs egentligen att elen samkörs över hela Europa. På så sätt kan vindkraftsproduktion i Spanien kompensera för tillfälligt stiltje i Sverige. Men en förutsättning är att elnäten binds samman, och utveckling av så kallade "smart grid" som direkt överför el från platsen där den produceras till där den ska användas. För mer information om detta, läs debattinlägget i senaste numret av Ny Teknik (som för övrigt innehåller många intressanta artiklar om grön teknik!)
onsdag 25 mars 2009
kolkraften ikväll
Ikväll anordnar Naturskyddsföreningen tillsammans med Vattenfall Norden ett seminarium på temat kolkraften. Frågeställningen: Kan Vattenfall bedriva kolkraftproduktion och samtidigt hävda att företaget tar ett stort klimatansvar?
Jag vet ju vad Vattenfalls svar på den frågan är. Och jag vet ju vad miljörörelsen tycker om det svaret. Jag ser fram emot en mycket intressant diskussion!
Jag vet ju vad Vattenfalls svar på den frågan är. Och jag vet ju vad miljörörelsen tycker om det svaret. Jag ser fram emot en mycket intressant diskussion!
tisdag 24 mars 2009
lunchföreläsning med Axelsson
Idag hade Den Reflekterande Ingenjören bjudit in Svante Axelsson att föreläsa över lunchen. Axelsson är ju alltså generalsekreterare för Naturskyddsföreningen (som för övrigt fyller hundra år i år) och har setts mycket i diverse debatter i media. Nu talade han direkt till oss, morgondagens ingenjörer, och det var intressant att höra hur han hade valt att lägga upp det.
I mångt och mycket valde han att fokusera på vad som behöver göras för att lösa problemen med klimatförändringarna. Många konkreta förslag, mycket siffror över fördelningen av besparande och nya åtgärder. Över lag var stämningen optimistisk, det är inte för sent, vi strävar fortfarande efter att begränsa temperaturökningen till 2 grader. Däremot måste vi "backa bandet" som Axelsson uttrycker det (ett uttryck jag i och för sig inte riktigt gillar eftersom det inte är tal om att vi ska gå bakåt) och vända utsläppsökningen mot en minskning.
Vad som däremot skrämde mig lite var det han sade om maxgränsen på 400 ppm koldioxid i luften. Någon ville veta varför just den gränsen var så viktig, och svaret Axelsson gav var att vi vet inte riktigt. Över den gränsen tappar vi kontrollen över vad som kommer hända och forskarna är rädda för att haven, som idag absorberar koldioxid, ska börja släppa ifrån sig kalk, att inlandsisarna kommer att försvinna och att tundran tinar så att metan läcker ut i atmosfären. Den gränsen har vi redan passerat.
I mångt och mycket valde han att fokusera på vad som behöver göras för att lösa problemen med klimatförändringarna. Många konkreta förslag, mycket siffror över fördelningen av besparande och nya åtgärder. Över lag var stämningen optimistisk, det är inte för sent, vi strävar fortfarande efter att begränsa temperaturökningen till 2 grader. Däremot måste vi "backa bandet" som Axelsson uttrycker det (ett uttryck jag i och för sig inte riktigt gillar eftersom det inte är tal om att vi ska gå bakåt) och vända utsläppsökningen mot en minskning.
Vad som däremot skrämde mig lite var det han sade om maxgränsen på 400 ppm koldioxid i luften. Någon ville veta varför just den gränsen var så viktig, och svaret Axelsson gav var att vi vet inte riktigt. Över den gränsen tappar vi kontrollen över vad som kommer hända och forskarna är rädda för att haven, som idag absorberar koldioxid, ska börja släppa ifrån sig kalk, att inlandsisarna kommer att försvinna och att tundran tinar så att metan läcker ut i atmosfären. Den gränsen har vi redan passerat.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)